Jag bara väntar

Bokeh

(fotograf: mattt.org)

Det är jobbigt nu.
Min mamma bor hos oss och det är jobbigt.
Men alternativet att hon inte skulle bo hos oss hade antagligen varit ännu jobbigare.
Hon är gammal och jag tycker att hon blir äldre och äldre för varje dag.
Hon blir svagare och svagare för varje dag.
Tröttare, darrigare och helt enkelt svagare för varje dag.
Jag tror att hon är riktigt sjuk.
Min lilla mamma.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra så jag väntar bara.
Väntar på att hon ska säga att hon vill någonting.
Väntar på att någonting ska hända.
Väntar på någonting.

Någonting som jag inte riktigt vet vad det är.
Än.

Jag vet att jag känner igen det när min väntan är slut.

Annonser

Så ensam

anthony & the johnsons:knockin' on heaven's door

(fotograf: visualpanic)

 

Så ensam hon måste ha varit.
Min mamma.
Ensam med sina aningar.
Med sin oro.
Med sina funderingar om framtiden.
Jag kan tänka mig (eller egentligen kan jag nog inte det) allt, precis allt som hon oroat sig över.
Bilen, huset, uppvärmningen, snön, regnet, solen, städningen, sjukhusbesök och förvirringen.
Den totala förvirringen som hon visste skulle drabba mannen hon älskade.
Ensam med sin skuld.
Sin trötthet.
Och ensam med sin rädsla.

Så ensam hon var.
Så rädd hon måste ha varit.
Min mamma.

Det tog alldeles för lång tid

Walkway-01

(Fotograf: jeff_leigh)

Det tog så lång tid innan jag förstod att det var någonting som inte stod rätt till.
Det tog alldeles för lång tid.
Jag var så otroligt lycklig över mitt liv.
Lycklig i mitt äktenskap.
Fascinerad över mina barn.
Rusig av tacksamhet och lycka.

Så rusig att jag inte såg.
Så rusig att jag inte förstod.
Jag förstod inte att det var någonting som var otroligt fel.

Jag fattade inte varför mamma inte ville komma och hälsa på.
Varför hon var så stressad när hon väl var hos oss.
Varför hon inte ville sova över.
Varför hon inte var intresserad av att lära känna sitt barnbarn.
Varför hon inte ville spendera tid tillsammans med oss.

Det tog alldeles för lång tid innan jag förstod att någonting av allvarligt fel.
Så lång tid……..

Innan jag visste

silhouette of train

(Fotograf floato)

Det började för så länge sedan.
Långt långt innan jag ens hade en föreställning om att det var någonting som hände.
Den lilla förändringen.
Jag tror att det var långt innan min mamma ens hade en föreställning om vad det var för någonting som hände.
Så subtila förändringar.
Var det där verkligen en förändring eller har det alltid varit så?
Men vad konstigt han sa nu, eller har han alltid sagt så?

Det började innan jag visste att det var en helt ny väg vi hade börjat gå.
Om jag hade försökt fantisera.
Då.
Så skulle jag aldrig ha lyckats ta mig i närheten av vart den vägen idag har lett oss.

Det var så länge sedan.
Då innan jag visste.

Min mamma mår dåligt

just so much fluff

(Fotograf I, Timmy)
 

Min mamma mår riktigt dåligt.
Hon är 76 år och bara gråter.
Enligt mig är diagnosen självklar.
Hon har en utmattningsdepression.
Hon är utbränd helt enkelt.
Vid 76 års ålder har hon tagit helt slut.
Hon strävade på och var duktig i så många år.
Hon la locket på, slätade över och höll skenet uppe.

När väl locket lyftes, när vi började ifrågasätta, när vi talade om att det inte går längre och när situationen förändrades, då bröt hon ihop.
När hon fick hjälp brakade hon igenom.
Totalt.
Hon kan inte tänka själv.
Inte ta ett beslut.
Hon klarar av att besluta om hon ska kissa eller bajsa när hon väl sitter på toaletten.
Men ungefär där går gränsen för vad hon klarar av att besluta.

Min mamma är sjuk på grund av att hennes älskade är sjuk.
Min mammas älskade har Alzheimers sjukdom.

Slaget i magen

Så kom det då.
Efter nästan fem år.
Slaget i magen.
När det förflutna kommer på besök och när det sker på ett sätt som gör att det känns som ett knytnävsslag i magen.
När det känns som om luften tar slut och när jag verkligen måste koncentrera mig för att klara av att ta nästa andetag.
Det där andetaget som jag måste ta för att inte benen ska vika sig och jag ska svimma där på fläcken.

Det förflutna kom på besök på den plats där jag allra minst väntade mig det.
Men det är väl där det händer.
Där man allra minst förväntar sig det.
Där inte en tanke finns på att ens en skärva av det förflutna ska kunna existera.
På en plats där jag inte har någon historia.
På en plats som är helt ny för mig.
Där väljer det förflutna att komma och slå mig i magen.

Jag kände igen det förflutnas ryggtavla på en hundradels sekund.
Lockarna i nacken som en gång var mina att dra fingrarna i.
För ett ögonblick var jag på väg att gå fram och lägga armarna om midjan på det förflutna.
På det där sättet som jag en gång hade rätt att göra.
Då den där korta sekunden i livet när det förflutna var mitt och var någonting jag tillhörde.
Då, i det där som var för en kort stund men som egentligen aldrig fanns.
Då när det var så stort men ändå inte verkligt.

I stället valde jag att svälja den bubblande glädjen.
Jag valde att vända mig bort.
Den där sekunden när jag visste att det förflutna skulle vända sig om, titta på mig med de glittrande vackra ögonen, le och öppna sina armar.
I exakt just den sekunden valde jag att vända mig bort.
I exakt just den sekunden valde jag att ta ett djupt andetag, att kämpa mot hjärtklappningen och i just den sekunden valde jag att befinna mig i nuet.
I det som är just nu.
Mitt i det som jag älskar högst.

Men jag vet att jag kommer att återvända.
Jag kommer att återvända till den där osannolika platsen.
Och jag kommer att hoppas.
Jag kommer att hoppas på det där slaget i magen.

Kanske kommer jag att välja annorlunda nästa gång.

Vissa dagar

Vissa dagar är bra dagar.
Sen finns det andra som är rätt dåliga dagar.

Som bara bör ta slut.
Dagar som suger elefantballe från första minuten.

Idag är en elefantballedag.